2014-05-04

Stockholm byggs fortfarande med bilisten som utgångspunkt


Trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M) och stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M) svarade den 29/4 min debattartikel i Fastighetsnytt. Jag replikerade såhär den 30/4:

Det är mycket glädjande besked från trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M) och stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M), när de skriver att “det är rimligt att låta bilen betala” i Fastighetsnytt den 25 april 2014. Men påståendet att “I Stockholm har vi ingen fastslagen parkeringsnorm” är emellertid en smula förbryllande i ljuset av att alla Stockholms större stadsutvecklingsprojekt tycks ha fått samma parkeringstal.

Annedal (2 700 lgh), Årstadal/Sjövik (600 lgh), Hagastaden (3 000 lgh) och Älvsjö (600 lgh) har alla ett explicit parkeringstal om 0,7 platser/lägenhet. I Brommaplan (800 lgh) och Johannelund (580 lgh) visar man i planbeskrivningar och gestaltningsprogram att man kommer att uppnå parkeringstal om 0,7-0,8 platser/lägenhet. De projekt som sticker ut är stadens två miljöprofilsområden – Årstafältet (4 000 lgh) och Norra Djurgårdsstaden (12 000 lgh) – i vilka man valt att sätta parkeringstalen till 0,5 platser/lägenhet. Dessa parkeringstal är stadens minimikrav. En byggherre kan bygga mer parkering på sin tomt om den vill. Ofta tillkommer också gatuparkering i de nya stadsdelarna, vilket borgar för ett ännu högre bilinnehav än vad som anges i parkeringstalen.

Om dessa exempel inte är uttryck för en (visserligen outtalad) parkeringsnorm, så finns det anledning för staden att se över hur man analyserar respektive stadsdels “förutsättningar, vilken typ av bostäder och storlek det gäller och om det finns välfungerande kollektivtrafik i närheten”. Men om det däremot finns en implicit parkeringsnorm så vore det klädsamt av staden att motivera denna – och varför byggherrarna regelmässigt tvingas bygga 0,7 bilplatser per lägenhet på sina fastigheter, när det genomsnittliga bilinnehavet i Stockholms innerstad i dag är ca 0,45 bilar per hushåll, inklusive tjänstebilar.

Gemensamt för alla dessa stadsutvecklingsprojekt är också att man reglerar parkeringen efter formeln parkeringsplats/lägenhet. Det finns ett exempel på konsekvenserna av detta i det nyligen antagna planprogrammet till Årstadal/Sjövik: Inte en enda etta återfinns bland de 150 lägenheterna i den byggnad, “Brohuset”, som ska fungera som en bullerskärm mellan järnvägen och bebyggelsen i resten av stadsdelen – trots att den enkelsidiga byggnaden skulle passa särskilt bra till små lägenheter. Hade byggherren istället valt att bygga ett hus med 300 ettor så hade parkeringstalet krävt ytterligare cirka 100 parkeringsplatser (insprängda i berget), trots att färre av de boende antagligen skulle ha haft en egen bil. Samtidigt ligger fastigheten med både tvärbana och pendeltåg inom gångavstånd. Det ironiska är att parkeringstalen på detta sätt gör det svårare för alliansen att uppnå sina kvantitativa mål om att bygga 140 000 lägenheter fram till 2030.

Hamilton och Kevius öppnar nu i alla fall för att bilägarna successivt ska börja betala för de parkeringsplatser som staden tvingar byggherrarna att bygga. Om bilägarna måste börja betala hela kostnaden för parkeringen så kommer bilinnehavet att minska. Detta kräver förstås en fungerande marknad för parkering, där garageplatserna inte är subventionerade via bostädernas hyror eller månadsavgifter. Det är bra att man i enlighet med detta har höjt kostnaderna för parkering på allmän mark, även om denna första höjning kanske ska betraktas som en indexreglering, eftersom priserna har varit oförändrade de senaste tio åren. Tyvärr kan man fortfarande parkera gratis på stadens mark i många stadsdelar.

De “gröna parkeringstal” man beskriver är lovvärda initiativ, men effekterna är fortfarande oklara. De riskerar också att göra parkeringen till en förhandling med byggherren, vilket kan resultera i förlängda planförfaranden.

Hamilton och Kevius vill inte kalla stadens parkeringstal på 0,5 (miljöstadsdel) och 0,7 (övriga stadsutvecklingsprojekt) för en “parkeringsnorm”. Låt oss då kalla det för en “parkeringspolicy”. Denna parkeringspolicy är inte ekonomiskt hållbar. Det finns inga officiella argument till stöd för den. Men den är heller inte ekologiskt hållbar, vilket visas av att staden kräver fler parkeringsplatser per lägenhet i sina framtida miljöprofilsstadsdelar än det genomsnittliga bilinnehavet per hushåll i Stockholms innerstad i dag. Kan framtidens miljöstadsdelar verkligen inte göras mer ekologiskt hållbara än dagens innerstad?


 Två av bergrummen som planeras för boende i Årstadal/Sjövik.

3 kommentarer: