vad var det jag sa

som jag skrev i maj:

"Konsekvensen av detta blir en byggnad som är betingad av ekonomiska faktorer – dels av att hela kvarteret ägs av en enda fastighetsägare, och dels av den nya "stadsmässiga" byggrätten. Resultatet blir ett stort, kvartersliknande hus med fyra sidor mot gatan, som strukturellt sett inte blir helt olikt kvarteret Svanen på andra sidan Klarabergsviadukten, där fastighetsägaren får stor makt över stadslivet eftersom den kan diktera villkoren för så mycket uthyrbar lokalyta. Sedan blir det upp till arkitekterna att gestalta fasaderna, bara för att få bassningar för att de designat ännu en "låda". Det som inte nämns i detta är alltså att kortsiktiga ekonomiska hänsyn ger omfattande effekter på både byggnadsutformning och stadsbild." 

Arkitekterna har säkert gjort ett bra jobb. De har bara gestaltat fastighetsägarens idé om hur mycket uthyrbar golvarea projektet kan ge. Och resultatet blir en ny byggnad i i city i stil med åhlenshuset eller kvarteret svanen. Samt en ny stationsbyggnad åt stockholmarna.

bilderna är hämtade från tidningen arkitekturs blogg

billiga visioner

Äntligen kommer vår nya citybana att kunna krönas med ”en högklassig arkitektur som manifesterar stationen”, och som tillåts “bidra till Stockholms attraktionskraft” (Stockholms Stadsbyggnadsnämnds protokoll 3/2011). Först måste bara Hotell Continental på Vasagatan rivas för att lämna plats åt den nya spännande byggnaden.

För detta har Strategisk Arkitektur anlitats – som härmed fått den kanske lite otacksamma uppgiften att försöka skapa något som tydligen varken utländska eller svenska kollegor som Wingårdh, A1 arkitekter, OMA eller Foreign Office har lyckats med – nämligen sagda högklassiga arkitektur. Samtidigt kanske man kan förmoda att fastighetsägaren Jernhusen inte har alltigenom altruistiska skäl till att låta utreda om en rivning av en välfungerande hotellbyggnad är önskvärd. Särskilt inte mot bakgrund av att deras nya arkitekt frankt försöker locka till sig beställare genom att påstå att "Förmodligen kan du tjäna mer på dina fastigheter" på sin hemsida.

Med andra ord kanske det inte bara finns estetiska skäl för att uppföra den "högklassiga arkitekturen". Min misstanke är att anledningen till att byggnaden är rivningshotad är att staden har tagit delar av fastigheten i anspråk till sin station och fiskar efter en uppgörelse med fastighetsägaren som inte innebär att man måste lätta på plånboken.

Kv. Orgelpipan utan sin lågdel. Bild av författaren

Så vad kan då Stockholm erbjuda Jernhusen? Svaret är: utökad byggrätt.

I sin "Startpromemoria för planläggning av Orgelpipan" föreslår stadsbyggnadskontoret en byggrätt för de åtta översta våningarna om ca 1 700 kvm/plan (inkl. vad de kallar ett "utredningsområde") mot dagens ca 800 kvm/plan. Till detta kommer mindre utökningar av de nedersta våningarna samt en indragen takvåning om ca. 1 400 kvm. Detta möjliggör en ökad byggnadsvolym på ca. 10 000 kvm.

Och ändå, kanske tack vare ett nattligt telefonsamtal från någon på Jernhusen, så känner sig Stadsbyggnadsnämnden med Regina Kevius i spetsen sig nödsakad att lägga in en brasklapp om höjden på kvarteret vid sitt beslut om att påbörja planarbetet:

"Stadsbyggnadsnämnden anser ... att det i detta skede inte är konstruktivt att låsa sig vid den angivna höjden på byggrätten i gällande detaljplan för fastigheten. Om en smärre ökning av höjden på en tillkommande byggnad är ofrånkomlig för att säkerställa de ovan angivna tekniska, ekonomiska, stadsbyggnadsmässiga och arkitektoniska värdena i byggnaden – särskilt miljöaspekter och mer stadsliv utmed Vasagatan – bör detta prövas." (Min kursivering)

Så vad den "högklassiga arkitekturen" egentligen kokar ner till är Stockholms ovilja till att betala för sin station. Konsekvensen av detta blir en byggnad som är betingad av ekonomiska faktorer – dels av att hela kvarteret ägs av en enda fastighetsägare, och dels av den nya "stadsmässiga" byggrätten. Resultatet blir ett stort, kvartersliknande hus med fyra sidor mot gatan, som strukturellt sett inte blir helt olikt kvarteret Svanen på andra sidan Klarabergsviadukten, där fastighetsägaren får stor makt över stadslivet eftersom den kan diktera villkoren för så mycket uthyrbar lokalyta.

Sedan blir det upp till arkitekterna att gestalta fasaderna, bara för att få bassningar för att de designat ännu en "låda". Det som inte nämns i detta är alltså att kortsiktiga ekonomiska hänsyn ger omfattande effekter på både byggnadsutformning och stadsbild. Just i detta fall kunde detta ju blivit ett verktyg för politikerna att övertyga medborgarna om projektet – för vilka, om inte Stockholmarna, borde vara intresserade av stadens kassa?

Kanske stadens väg i fråga om Orgelpipan 6 är riktig. Men att man går till väga på samma sätt när det gäller viktigare projekt är oroande - se t.ex. på Slussenförslaget med sina skymmande hus och sitt artificiella stadslandskap, eller på den s.k. Hagastaden med sin experimentella exploateringsgrad, allt för att få ekonomin att gå ihop i varje detaljplan.

Så hur skulle en arkitekt som fått lite friare händer gestaltat den högklassiga stationsarkitekturen? Kanske med en geometrisk grundform, som t.ex. en kvadrat, som plan? Kanske som en serie huskroppar som roterar i denna planform, så att betraktaren måste röra sig kring byggnaden för att upptäcka dess formmässiga idé? Och kanske genom att endast använda sig av högklassiga material, som sten och koppar, i fasaderna, allt för att uppnå varsamhet i färgskala gentemot Klara kyrka?

Något sådant skulle kunna säkerställa den arkitektoniska kvaliteten.


Länkar:
om de senaste planerna på utökad byggrätt i dn
om de senaste planerna på utökad byggrätt på yimby
om OMA:s ratade förslag i arkitektur
om de första planerna på en skyskrapa i svd
om de första planerna på en skyskrapa på yimby

likhet

Ibland kommer man på samma sak. Ibland låter man sig inspireras. Ibland stjäl man lite grann. Oavsett vilket så är det ju alltid värt att uppmärksamma iögonfallande likheter mellan projekt - särskilt om ingen annan har gjort det tidigare.


Sports Hall Of The Estonian University Of Life Sciences / Salto AB
Ritat 2008 (vinnande tävlingsförslag). Färdigställt 2009.


foto: Kaido Haagen (beskuret)


Galleri Örsta / Claesson Koivisto Rune
Ritat 2009. Färdigställt 2010.


foto: Anthony Hill (beskuret)

Likheten till trots finns det också förstås vissa skillnader: förutom proportioner, storlek och fasadmaterial är den kanske största att Claesson Koivisto Runes byggnads ytterväggar verkar krökta, medan de som tillhör sporthallen i Estland faktiskt är det.

Inflation i portar

Ingen kan väl ha missat att portar är hårt lanserade av Stockholms Stad för tillfället. Portalmotivet poppar upp vid allsköns brofästen vid snart sagt varje nyplanerat område. Det ska vara högt och likadant på vardera sidan om gatan i vår. Fortsätter det så här kan man snart nästan tala om ett Särdrag för Stockholm, något som Utskiljer och Särpräglar vår stad från andra, trots att sådana byggda tankar redan uppförts exempelvis i f.d. DDR (som andra redan påtalat). Hur kan detta komma sig?

Det hela började väl med Kungstornen, som planerades i samband med uppförandet av Högalidskyrkan. Att ha två torn på en kyrka må vara vanligt på kontinenten, men här kanske goda kristna började fråga sig vad det hela skulle symbolisera. Varför två? Varför inte ett? Eller varför inte tre åtminstone?

Kyrkan måste alltså inspirerat till Kungstornen. Men vilken var anledningen till att de byggdes på varsin sida om Kungsgatan? Inte var det väl så att någon ville bygga ett torn, köpte sig mark och byggde, varpå någon annan begeistrat ville ha ett eget, precis lika högt, samtidigt som tomten på andra sidan gatan råkade vara ledig? Nej troligtvis hade någon eller några fått en Vision om dessa två torn. För att realisera den krävdes det såväl makt som ypperliga kontakter med beslutsfattare i Stockholm. Om inte visionen kom från beslutsfattarna själva det vill säga. Kungstornen byggdes alltså snarare så att säga ovanifrån istället för underifrån. Det är det som sticker i ögonen när man tittar på dem.

Att uppföra flera hus efter samma ritning hade på 1990-talet redan tillämpats i flera decennier i Stockholm, men ingen hade ännu kommit på knepet att spegelvända huskropparna för att skapa ett portmotiv. Detta konceptuella grepp användes emellertid i Sankt Eriksområdet. In mellan de kyrkoliknande byggnaderna leder ett gångstråk ner till en elliptisk damm. Vänder man sig och ser upp mot tornen uppenbarar sig två likadana (om än spegelvända) uttryck för... Ja för vad då?

Trots att detta ännu är oklart håller nu Stockholm på att uppföra ett nytt tornpar på Kungsholmen, även denna gång på varsin sida om en väg - Essingeleden. Ytterligare ett diskuteras vid kommungränsen till Solna, trots att varken Solna eller stockholmarna fått svar på vad tornen egentligen ska symbolisera. För inte kommer de att symbolisera "det nya Norra stationsområdet och den historiska tullgränsen", som det heter i planprogrammet (s. 9). Snarare kommer de i bästa fall att markera var tullgränsen låg i ett av sina skeden och var Norra Stationsområdet (varför det nu ska vara ett "område") kommer att ligga. Det är även oklart varför tornen nu absolut måste se likadana ut. Eller ens varför de byggs. Då är det lättare med Högalidskyrkan, vars torn helt enkelt står för "lagen" och "evangeliet" enligt den broschyr som delas ut av församlingen. Och de är ju heller inte på något vis likadana, trots att de till och med sitter på samma huskropp.

Är det nu kanske så att staden drar sig för att låta kommersiella fastigheter uttryckligen symbolisera vad det nu är som ska symboliseras? Eller vill staden att medborgarna själva ska fylla dessa portaler med mening? Och ska man då tolka de namn staden valt på sina portar, "Tors torn" och "Brovakten", som att myndigheterna försöker hjälpa oss på traven?


Kungstornen


Sankt Eriksområdet


Halva Brovakten
alla bilder är tagna av författaren

Slutet kvarter sluter cirkeln

Lamellhuset har nu äntligen slutat slingra sig och bitit sig själva i svansen. Ett resultat av detta är det nybyggda huset åt bostadsrättsföreningen Eriksbergsterrassen i Göteborg, ritat av Malmström Edström arkitekter i en stadsplan av Södergruppen. Huset har uppmärksammats i en artikel i tidningen Arkitektur nummer 2 i år, och nominerats till Bostadspriset 2009. Med sin O-form påminner kvarteret förstås rent geometriskt om förmodernistisk kvartersbebyggelse. Men det finns även vissa skillnader.

En är att hela kvarteret består av en enda byggnad. Promenerar man ett varv runt det får man alltså se cirka 200 meter likadan fasad. Detta stadsplanegrepp måste nog ses som ett tillmötesgående av ett modernt (eller kanske till och med modernistiskt?) byggnadssätt. Är detta en konsekvens av såväl byggherrens krav på att bygga ett stort hus för att öka lönsamheten, som myndigheternas tillmötesgående av dessa krav, samt att stadsplanen har fått "kvarter med knappa mått", som Christer Malmström uttrycker det? (Arkitektur 2/10, s. 26). Som så ofta idag har myndigheter och planarkitekter alltså valt att inte använda fastighetsindelning av kvarteren som ett instrument för att variera bebyggelsen inom kvarteret. I det här fallet har det lett till den underliga konsekvensen att två av gatorna längs kvarteret är mer eller mindre onödiga för det här huset, eftersom det bara finns två entréer till huset. Dessa leder till den gård som man når ingångarna till lägenheterna från.

Lek nu med tanken på fler likadana kvarter bredvid varandra. Det faktum att det inte finns något annat än bostäder i dem skulle förstås leda till att ytterligare byggnader skulle behövas, där man kan finna shopping och service. Kanske ett litet centrum med en mataffär och en biograf som ett komplement till stormarknaden. Och vem kommer vilja gå på en gata där det enda man ser i husen är lägenheter och åter lägenheter? Och att det kommer förbli så har arkitekten sett till genom att orientera entréerna mot gården. Alltså skulle man kunna skippa den gatumark som bara används som transportsträcka och plantera gräs eller något annat trevligt där. Den ena entrén skulle t.o.m. kunna leda rakt ut i en park! Och gator runt hela huset skulle ju inte heller behövas eftersom man kan ta sig till och från garaget med sin bil.

På det hela taget påminner alltså detta försök snarare den sortens stadsplanering som till exempel Skarpnäck är ett uttryck för här i Stockholm. Bygget lanseras också under parollen "Ljus, grönska och lugn" av byggherren, som har lyckats sälja alla lägenheter utom en (se Riksbyggens hemsida).

Peter Erséus, som recenserar projektet i Arkitektur (och vars kontor även ritat stadsplanen) tycker att det är ett "lyckosamt grepp" att orientera entréerna mot gården. Vidare tycker han att "småskaligheten" är en kvalitet i stadsstrukturen. (Arkitektur 2/10, s. 31). Den stora byggnadsvolymen och dess avsaknad av interaktion med omgivningen får mig att vara av en annan uppfattning.

Alla bilder © författaren 2011

Länkar:
Malmström Edström
Erséus Arkitekter
Sveriges arkitekters nominering till bostadspriset 2009
Eriksbergsterrassen hos Riksbyggen
Tyvärr är artikeln i Arkitektur inte tillgänglig på internet.

God modernistisk arkitektur

Ett hus kan fungera bra i staden oavsett sin ålder, sin stil, sin historia och sin arkitektoniska kvalitet. Ändå rivs ofta välfungerande byggnader för att de anses fula och ersätts med andra som kanske är fina men som på grund av olika orsaker kan visa sig bli strukturellt misslyckade. Detta hände förstås gång på gång under 60- och 70-talen när stadskärnorna skulle omdanas i Sverige. Men nu riskerar detsamma hända med modernistiska byggnader. Ett exempel på detta är det nu rivningshotade huset på Klarabergsviadukten, som staden tydligen har gett fastighetsägaren lov att riva på oklara grunder.

Om man ska riva och bygga nytt borde man rikta in sig på de hus och strukturer som inte fungerar. I Stockholm finns det exempelvis massor av byggbar mark i det som i dag kallas för närförorter. Dessa områden förädlas ytterst långsamt, eftersom varken politiker eller tjänstemän är särskilt skickliga på att styra marknadens investeringsvilja dit där den skulle göra mer nytta.

Jag vill hävda att en byggnad, modernistisk eller inte, fungerar väl i staden om den håller för ett betraktande utifrån tre särskilt viktiga synsätt. Gör den det borde den undantas rivning, oavsett vilken stil den är uppförda i:

Byggnadsvolymen
Ett stort hus med plats för mycket innehåll skapar mycket rörelse på gatan utanför. Samtidigt är det inte bra om det tar för mycket gatumark i anspråk; dels leder detta till att innehållet i just detta hus blir för dominerande för gatan, så att husets öppettider eller lokalernas uthyrare kan få för stor inverkan på gatulivet. Huset får förstås inte heller vara så stort att det skuggar omgivningen i onödan eller gör kvarteren onödigt vidsträckta.

Byggnadens möjliga innehåll
Varje hus är förstås segregerade på så vis att det passar olika bra för olika verksamheter. Bostadshus och kontorshus byggs exempelvis med olika våningshöjder. Men en byggnad som kan tillåta olika verksamheter i bottenvåningen interagerar bättre med omgivningens krav. En ny port kanske behöver tas upp för att lokaler ska kunna delas av, eller för att verksamheten sk kunna ändras, osv. Denna flexibilitet kanske ibland även borde få ske på de övre våningarnas bekostnad - husen i Hammarby sjöstad byggdes t.ex. till en början på så sätt att trapphusen till bostäderna skar av lokalerna så att dessa fick en för ensidig storlek.

Gränssnittet mot gatan
Det är bra om det är tydligt hur man kan närma sig och gå in i huset. Detta ska kunna anpassas efter skiftande behov. Det ska kunna vara tillgängligt för alla. Sämre är det om man måste ta sig in i huset från gården, eftersom detta i värsta fall kan avaktivera gatan - en gata utan adresser används enbart till transport. Ännu sämre för stadsmiljön är det om alla brukare måste ta sig in från garaget och alltså aldrig ens beträder gatan.

Men en byggnad kan förstås även vara bra av ett oöverblickbart antal andra anledningar, så dessa synsätt visar med andra ord bara vilka byggnader som faktiskt fungerar väl i staden och inte vilka som inte gör det.

För att återgå till huset på Klarabergsviadukten så tillgodoser det de krav som ställs på byggnader utifrån de ovan nämnda aspekterna. Husvolymen rymmer mycket utan att bli kvävande varken på höjden eller längden. Det innehåller kontor och lokaler, men det skulle inte vara omöjligt att göra om innanmätet t.ex. till bostäder om kontorshyresgästerna skulle svika. Ett flertal entréer, som även är anpassade till rullstolsburna, leder till visserligen små men flexibla lokaler i bottenvåningen - jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett en enda av dessa lokaler stå outhyrd. Alltså borde detta hus sparas, och byggbolagets pengar och stadens resurser läggas på viktigare saker.

Med allt detta vill jag hävda att det går att skilja på modernistisk arkitektur och modernistisk stadsplanering. Detta kan tyckas självklart, men många gör inte denna distinktion när de lite svepande bedömer de senaste cirka hundra årens arkitekturhistoria. Detta visar sig förstås tydligt i att man kan hitta ickemodernistiska byggnader i modernistiska stadsplaner - man kan ha valt att spara äldre element i en stadsstruktur som gjorts om totalt, eller så kan man helt enkelt ha byggt något nytt i ickemodernistisk stil, etc. Men också i att modernistiska hus kan sprängas in i en äldre stadsplan, som i bildexemplen i detta inlägg. Så även om man ogillar modernistisk stadsplanering så behöver man inte ivra för att alla modernistiska hus ska bytas ut.

Länkar:
Skönhetsrådet vill bevara i DN
Yimby vill riva



Klarabergsviadukten, Stockholm



Drottninggatan, Stockholm



Drottninggatan, Stockholm



Kungsgatan, Stockholm



Hantverkargatan, Stockholm



Tegrnérgatan, Stockholm



Hantverkargatan, Stockholm

Alla bilder © författaren

Kv Plankan, Stockholm

bild från stadsbyggnadskontoret

För att undersöka hur mycket de föreslagna tillbyggnaderna påverkar gården så gjorde jag en liten solstudiefilm. Den visar plankan efter och före ombyggnad vid vår- och höstdagjämning, alltså 20 mar /23 sept i år. Det man åtminstone kan konstatera är att om man bygger det runda huset på gården så försvinner solen mer eller mindre helt och hållet på vinterhalvåret. Solstudien är exakt, klockslagen visas nere i högra hörnet.


© författaren

Frågan är vem som vinner vad på den föreslagna tillbyggnaden.

Svenska bostäder vinner förstås på att bygga i ett så centralt läge, och nuförtiden ska ju offentliga bolag som bekant drivas med vinst. De nuvarande hyresgästerna gör det inte - eftersatt underhåll måste ju ändå åtgärdas samtidigt som solförhållandena försämras avsevärt, särskilt för de som har sitt söderläge mot gården och alltså får all sin sol täckt av det nya huset. Allmänheten gör det inte heller eftersom det som idag fungerar som park blir till ett par skuggiga och små gårdar. Det har inte heller planerats in några nya lokaler som skulle kunna bidra till stadslivet.

Förslaget påminner lite om gubbensringen i St Eriksområdet. Inte precis en plats man väljer om man vill spela fotboll, leka med barnen eller ha picknick. Det blir helt enkelt för tryckande med nyfikna lägenhetsinnehavare och brist på förbipasserande.

Det intressanta med förslaget är att det pekar på en otydlighet i planeringen av stora delar av Stockholm. Juridiskt sett är Plankans innergård inte en park utan en fastighet (till skillnad från i fallet gubbengsringen). Samtidigt är Plankan byggd och förvaltad av ett av staden ägt bolag för att kunna nyttjas av allmänheten, vilket bl.a. visar sig i att gångstråket mellan Hornstull (via Högalidskyrkan) och brännkyrkagatan går genom innergården.

På så vis påminner problematiken i Plankan om den i våra yttre stadsdelar. "Hus i park" har här blivit "Hus på i till stor del obebyggd fastighet" i exploatörens ögon. Och exploatören är i det här fallet Stockholms Stad, som också kommer att klubba igenom planen. Detta är ett demokratiproblem. Om jag hade varit med när det begav sig på 60- och 70-talen så hade jag känt mig lurad nu.

Men varför då en ring i en fyrkant?

Funktionellt sett är den föreslagna utformningen helt omotiverad. Solstudien ovan visar hur bedrövliga solförhållandena blir på de tre nya gårdarna. Statiskt sett blir det antagligen oerhört svårt att ta ner tyngderna från det nya huset i de befintliga pelarna i garaget, och om detta inte lyckas blir det problematiskt att lösa parkeringen effektivt med nya pelarlägen som bär upp runda formen.

Nej, denna barocka lek med enkla geometrier har antagligen sitt ursprung i någon stadsplanerares överdrivna vilja till form - vilket visar sig om möjligt ännu tydligare i den elliptiska markplaneringen.

Om man nu ska bygga på Plankans innergård vore det självklara snarare att bygga två smala hus på vardera sidan om parkvägen. Resultatet skulle då bli två fortfarande rätt så stora gårdar. Brännkyrkagatan skulle kunna förlängas in på gården och nya lokaler skapas i bottenvåningen. På så vis skulle allmänheten få ta del i vad som än skulle försiggå i lokalerna. Samtidigt skulle de nya husen skydda gårdarna mot vandalism och skräniga nattvandrare. Och barnfamiljerna i Plankan skulle lättare kunna lämna leksaker och barn ute eftersom gårdarna nu skulle vara - privata.

Jag har undvikit att skriva om om jag tycker att förslaget till tillbyggnad av Plankan är fint eller fult. Men stilmässigt sett är det ungefär lika pietetsfullt som en glasad kontorsvåning skulle vara på slottet. Sedan kan man tycka vad man vill om ett sådant övergrepp.

länkar:
stadsbyggnadskontoret
dn
yimby