Marknaden och byggreglerna, ett exempel

Hanne Kjöller skriver i DN den 13 juni att Ikano Bostad inte får bygga som de vill, och att byggregler gör att deras 2:a på 44 kvm som det verkar nästan per automatik växer till en koloss om 64 kvm, utan att lägenheten verkar ha blivit nämnvärt bättre. Ikano Bostad ska förstås vara glada över att ha fått så mycket media på något som de inte ens har verkat publicera på internet.

Som tur är har Byggindustrin varit lite noggrannare än DN och publicerat planer av de tänkta lägenheterna. Detta gör att vi kan punkt för punkt granska förstoringen/fördyrningen som den ter sig enligt Fredrik Anheim, produktionschef på Ikano Bostad som intervjuas i Byggindustrin:

En av författaren lätt modifierad version som följer gällande lagstiftning. 44 kvm.

Krav på kapphylla med fritt mått 1700 millimeter framför.

Det står i BBR att det ska finnas entréutrymme med plats för ytterkläder m.m., men det står inte att detta måste vara i form av en kapphylla. Om man nu vill ha en kapphylla så ska utrymmet för den vara 1700 mm inklusive själva hatthyllan enligt svensk standard. Hallen i Ikanos exempel måste alltså bli 3 dm bredare. Om man flyttar köket 3 dm så blir hallen 0,8 kvm större och kravet uppfylls.

Krav på utrymme framför standarddörr vid passager.

Ska man svänga in i ett rum från en korridor med rullstol behöver korridoren vara 1,2 m bred. Ikanos är bara ca 1 m bred. Som tur är kan sovrumsväggen flyttas 2 dm. Detta är den enskilt viktigaste ändringen för att göra Ikano Bostads lägenhet tillgänglig för rullstolsburna.

Krav på åtkomst till tvättmaskin och torktumlare.

Kravet i BBR 3:22 är att det ska finnas ”utrymme för att tvätta och torka tvätt maskinellt om gemensam tvättstuga saknas”. Ikano hade kunnat välja att ha en tvättstuga. Om inte det är ett alternativ så hade de kunnat välja att ha en tvättmaskin med torkfunktion.

Krav på betjäningsyta i sovrum.

Enligt svensk standard behöver ett rum med en dubbelsäng vara 3x3,7m stort. Men ett sådant rum behövs inte om lägenheten är mindre än 55 kvm. Om lägenheten är 44 så kan man ha en enkelsäng. Sedan kan Ikano välja att rita rummet så stort att det får plats en dubbelsäng ändå – med valfria mått, bara kravet på enkelsäng uppfylls. BBR förbjuder inte två personer att bo i en lägenhet som är utformad för en.

Detaljerade krav på längder för olika delar av köksinredning.

I BBR 3:212 står det att ”Dimensionerande mått och inredningslängder som är lämpliga vid utformningen av bostaden finns i SS 91 42 21.” Detta innebär att Ikano Bostad kan försöka visa att ett kök är lämpligt som är mindre än de 3,4m (+ 6dm för kompletteringar) som rekommenderas av SIS. Eller så kan de sätta kyl/frys med ryggen mot badrummet, så får det hela plats inom befintliga mått.

Krav på möjlighet att avskilja kök från vardagsrum för lägenheter över 55 kvadratmeter.

Detta krav är inte tillämpligt, eftersom lägenheten inte behöver växa i den utsträckning som Ikano vill påskina.

Krav på tyst sida för 50 procent av bostadsrummen i lägenheter över 35 kvadratmeter.

Detta är ett viktigt ämne, och man har precis lättat på kraven för små lägenheter. Forskning visar att buller är en stor hälsorisk. Ikano Bostad behöver en bra arkitekt som kan lösa bullerproblematiken för bostadshus i bullerutsatta lägen.

Krav på tillgänglighet vid förvaring. Exempelvis anses inte skjutdörrsgarderober var flyttbara ur tillgänglighetssynpunkt, medan separata garderober betraktas som flyttbara.

Ikano Bostad får helt enkelt använda sig av fasta garderober, eftersom de är lättare att flytta.

Ikano visar tydligt att brist på flexibilitet gentemot byggreglerna genererar större lägenheter. Men däremot lyckas de inte visa att det inte går att bygga yteffektivt inom gällande regelverk. Och DN och Byggindustrin repeterar oreflekterat Ikano Bostads historia. Det kanske är fel på byggreglerna - men här har man i alla fall inte lyckats övertyga i sitt försök att smutskasta dem. 

Detta är förstås ett exempel på att marknaden vill ha så fria spelregler som möjligt. Det ligger i dess intresse att försöka.

Ikano Bostads förstorade/fördyrade lägenhet i Byggindustrin

Länkar: 

http://www.boverket.se/sv/om-boverket/publicerat-av-boverket/publikationer/2015/regelsamling-for-byggande-bbr-2015/

http://mobil.dn.se/ledare/signerat/hanne-kjoller-valkommen-till-byggbyrakratin/

http://byggindustrin.se/artikel/nyhet/regelverk-hindrar-ikanos-byggplaner-23418

Om arkitektonisk kvalitet

Carl Johan de Geer pratade om konstnärlig kvalitet i ”God morgon världen” i går morse (10 jan 2016):

"Många tror på kvalitet inom kulturen. Inte jag. Det finns inga absoluta värden där. Pippi var ett dåligt koncept 1944 för att bara två år senare […] bli bra igen. I många år var Pippi bra i stora delar av världen […] och nu i vår tid börjar Pippi bli dåligt igen”

”Det är förstås hotfullt för hela kulturlivets organisation att säga detta. Att konst, litteratur, teater, film, dans och alla andra genrer är bortom begreppen bra och dåligt. Men jag påstår det och saboterar då för alla förläggare, elektorer, stipendiekommittéer, jurygrupper, museiintendenter, de som tar in elever på konstnärliga utbildningar, kulturministrar, alla de som måste ha kvalitetsbegrepp på sin agenda. För vad kan sägas vara kvalitet när vad som helst kan förkastas?” 

De Geer har förstås rätt. Inom kulturen är det inte någon skillnad på å ena sidan tycke och smak och å andra sidan det vi kallar ”kvalitet”. Men gäller detta även för arkitektur? Ja åtminstone för en byggnads estetiska egenskaper (om det något slarviga uttryckssättet ursäktas), som förstås inte klarar sig helskinnade från rakkniven i de Geers kåseri. Men finns det andra egenskaper hos arkitektur som inte är ”bortom begreppen bra och dåligt”, som han så träffsäkert uttrycker det? Vi testar:

Är det dåligt om man slår i huvudet i en dörrpost trots att man inte är särskilt lång? Är det dåligt om ett sovrum inte har några fönster? Är det dåligt om en fyrrummare endast har en toalett, som Mikael Askergren låter påskina i Det nya Lort-Sverige? Och kommer dessa saker då alltid att vara dåliga, eller kommer vi att vilja sova i fönsterlösa rum i framtiden, vara vana vid att ducka i dörröppningarna eller inte ha några problem med att vänta i timmar på att tonårsbarnet duschar i det enda badrummet?

Okej, vi testar att gå med på att ett sådant arkitektoniskt-prosaiskt kvalitetsbegrepp är tillämpbart – med andra ord att ”arkitektonisk kvalitet” alltid kan översättas med något i stil med ”ändamålsenlig” eller ”praktisk”. Detta hjälper oss att tolka vad som menas med följande dunkla mening i Stockholms stads Arkitektur Stockholm från 2014:

”Införlivande av ny arkitektur av hög kvalitet speglar och kontrasterar stadens karaktär och bidrar till att höja dess upplevelsevärden och avläsbara tidsdjup” (s 2.) 

Och även om vi kanske inte riktigt blir klokare av hur exempelvis låga dörrtrösklar bidrar till ”avläsbara tidsdjup”, så får vi i alla fall hjälp med att förstå staden när den senare beskriver hur vi ska tänka när vi vill bygga nytt i Stockholms innerstad:

”Endast projekt av stort allmänt intresse som uppvisar särskilt hög arkitektonisk kvalitet […], kan prövas här med fokus på förbättrad helhetsverkan och omgivande stadsmiljö.” (s 38)

Byggnaderna ska alltså inte bara vara praktiska, de ska alltså vara särskilt praktiska. Vi börjar också förstå varför vi ska ha en statsarkitekt enligt Christer Larsson, författare till Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (2015)

”Befattningen riksarkitekt skapas inom Statens fastighetsverk som bedöms vara en lämplig myndighet för detta. Fastighetsverket föreslås få ett särskilt ansvar för att utveckla samverkan kring arkitektonisk kvalitet i statligt byggande och fastighetsförvaltning.” (s 153)

Christer Larsson menar helt enkelt att man måste samverka för att statliga byggnader ska bli ändamålsenliga. Det blir också tydligt vad EU menar i sin policyskrift LEIPZIG CHARTER on Sustainable European Cities från 2007, i vilken man hävdar att:

”The quality of public spaces, urban man-made landscapes and architecture and urban development play an important role in the living conditions of urban populations.” (s 3)

EU vill här betona att det är olyckligt om gatstenarna är så ojämna att man snubblar på dem, osv.

Vi behöver en de Geer för att lyckas ringa in det otydliga i arkitekturkvalitetsbegreppet. Men vårt nya kvalitetsbegrepp, som nu rensats på frågetecken, går fortfarande att tillämpa på våra myndighetsskrifter.

De Geers ”Jag vet, det är förvirrande att allting flyter” behöver tack och lov inte gälla för arkitekturen.



Carl Johan de Geers, kåseri: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6339276 

Mikael Askergren, Det nya Lort-Sverige (2013): http://www.askergren.com/lortsverige.html
 
Stockholms Stad, Arkitektur Stockholm (2014): http://www.stockholm.se/arkitekturstockholm
 
Christer Larsson, Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (2015) http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2015/10/sou-201588/
 
EU, LEIPZIG CHARTER on Sustainable European Cities (2007): http://www.espon-usespon.eu/library,leipzig-charter-on-sustainable-european-cities

Tveksamma byggen på webben

Hur kan det ha blivit så här, när arkitekter är experter på interaktiv design – om än i fysisk form – som man enkelt ska kunna navigera sig fram igenom? En samverkan mellan estetik och funktionalitet är vad de ska ha koll på bättre än de fl esta. Vad säger arkitekten själv? Bodi Karlman på 2BK Arkitektur i Stockholm ser flera kombinerade anledningar.
 
– Arkitekter är mångsysslare, så de är nog ofta ganska besvärliga som beställare av hemsidor, om de inte gör dem själva. De vill vara med och påverka, samtidigt som de inte riktigt har koll på sånt. Det skulle kunna vara en förklaring till exempelvis alla flashsidor. Hemsidor kan också vara gamla eftersom det inte fi nns så starka ekonomiska incitament för att strukturera om dem; de flesta ser nog inte hemsidan som det viktigaste sättet att skaff a uppdrag på; det sker ofta genom upphandlingar, tävlingar, renommé och kontakter.

Tendensen att vara för abstrakt på webben tror Bodi är länkat till branschens självbild.
 
– Den grejen är inte bara ett problem med hemsidor utan även med viss arkitektur; det kan finnas en kultur där det ses ned på det enkla och tydliga. Fast det gäller förstås fl era skrån; man använder sig av svåra begrepp för att visa sin tillhörighet. Svenska arkitekter visar detta tydligt genom att uttala ”arkitektur” på ett annat sätt än de flesta andra i landet.

[---]

Ett genomgående drag på många firade arkitekters hemsidor är en terminologi och ett visuellt språk som framstår som intern, och som därmed talar till andra arkitekter mer än till potentiella kunder. Ett exempel är Japansk-brittiska byrån Ushida Findlay, vars icke-linjära och surrealistiska byggnadsverk i vissa fall skulle tjäna på att förklaras på ett ännu mer förenklande sätt, istället för att  intellektualiseras. Det anknyter till det Bodi Karlman talar om gällande en medveten ”svårhet”. Men också en utspridd benägenhet till inbördes beundran.

Ur Tveksamma byggen på webben av Erik Augustin Palm, i RUM nr 154, sid 112f.  

När Stockholm bygger märkesbyggnader

På tidningen arkitekturs blogg kritiseras de senaste skisserna på Orgelpipan 6 under rubriken det nya Stockholmsmanifestet. Dan Hallemar tycker förslaget är ganska lamt i skenet av att man dragit vad han kallar för "manifestationskortet". Resultaten av de höga anspråken blir att byggnadsplanerna förminskas, snarare än att motivera den nya byggrättens storlek och höjd eller Jernhusens och 3XN:s arkitektur. (1)

Staden skriver alltså in det nya huset i stadsbyggnadshistorien redan innan det är byggt. Det ska bli det senaste i en rad "manifestationsbyggnader" i Stockholm. Det intressanta med urvalet i den lilla historicistiska stockholmsexposé som leder fram till Orgelpipan är att det ganska väl beskriver hur staden har förändrat inte bara sin syn på hur sådana byggnader ska bli till, utan även sin egen roll i tillblivelseprocessen:

* * *

Stockholms centralstation, invigd 1871, byggdes av kronan, som vid tillfället hade monopol på att bygga järnvägar. Staden bidrog med mark. (2)

Stadshuset, färdigställt 1923. Byggdes av staden, delvis finansierat av donationer (ca 10%). (3)

Hötorgsskraporna, färdigställda 1960-1965. Den första byggnaden som vetter mot Hötorget byggdes av staden. Övriga hade andra byggherrar. Staden bestämde byggnadsvolymer, byggherrarna och deras arkitekter bestämde fasadutformning och materialval. (4) Även färgsättningen verkar vara påverkad av staden, eftersom den successivt går från mörkt mot ljust.

Globen, färdigställd 1989. Efter en arkitekttävling som vanns av Berg arkitektkontor bildades ett konsortium, Hovet centrum, som byggde bl a Globen i utbyte mot ett räntefritt lån, mark och byggrätter om ca 165 000 kvm. Huset byggdes med totalentreprenad av Hovetbyggarna (d v s bl a av NCC) innan det överlämnades till SGA fastigheter AB, ett kommunägt bolag. (5)

* * *

Orgelpipan 6, detaljplan antagen 17 december 2012. "Banverket och Jernhusen skall vid exploatering [...] stå för kostnaderna för samtliga rivnings-, bygg och anläggningsåtgärder inom Tomträtten samt intilliggande fastigheten Norrmalm 6:1." (6) Enligt sin hemsida är Jernhusen "ett kommersiellt fastighetsföretag som är helägt av den svenska staten".(7) Byggherren förbinder sig även att betala ytterligare tomträttsavgäld för tillkommande byggnadsarea. Staden kommer alltså inte ens att betala något för stationsdelarna av byggnaden; tvärtom kommer det hela generera pengar i form av utökad tomträttsavgäld.

Tors torn, detaljplan vann laga kraft 2011-04-07. I planbeskrivningen står det att "Ett 140 meter högt tornpar vid Torsplan, i Solnavägens fond, utgör en symbol för det nya Norra Stationsområdet och den historiska tullgränsen. Likt ett gracilt orgelmotiv reser sig det nya tornparet som kan innehålla hotell, konferenslokaler och life-science och bostäder." (8) Markanvisningarna gick till Oslo Naeringseiendom AS. Tanken var att de skulle betala 330 milj för tomter och byggrätter (9). När de inte kunde få ekonomi i projektet, så valde staden att dra tillbaka markanvisningen, med hänvisning till att man "inte ville gå in med skattemedel för att täcka förluster". (10) Med hjälp av en "öppen tävling" söker nu staden efter en ny byggherre, som själv ska få föreslå utformning utifrån den gällande detaljplanen. (11)

* * *

Tidigare både byggde och förvaltade Stockholm alltså sina märkesbyggnader. Med Hötorgsskraporna tillät man sig att göra så med endast en del av komplexet. I och med Globen började man låta andra bygga dem, för att nu på senare tid, med Tors torn och Orgelpipan, försöka få andra att både bygga och äga dem.

Numera nöjer sig man alltså med att detaljplanera och önska den "arkitektoniska kvaliteten" genom att beskriva den för byggherrarna, de kommersiellt drivna fastighetsföretagen, i olika slags gestaltningsprogram. Förutom att detta leder till att byggherrarna får minskad kontroll över vad de bygger och stora kostnader i och med omfattande utrednings- och gestaltningsarbete som de själva inte kan överblicka eller kontrollera, så innebär detta tillvägagångssätt även att staden förväntar sig att de nya skrytbyggena ska manifestera eller symbolisera saker som inte har något med byggherren att göra. Vilket borde begränsa antalet spekulanter avsevärt.

Frågan är om denna modell är hållbar längden. Särskilt om man som i fallet med Tors torn måste börja om på nytt, eftersom den föreslagna designen inte faller den allmänna opinionen i smaken, eller för att den helt enkelt är svår att få ekonomi i:

Det här är entrén till Hagastaden. Det ska bli märkesbyggnader. Den enda begränsningen är den detaljplan som finns som har plats för Tors torn. Men vi har inga som helst krav på att allt som detaljplanen tillåter vare sig på höjden eller på bredden ska utnyttjas, säger finansborgarrådet Sten Nordin, (M). (12)

Kan man kasta gestaltningsprogrammet i papperskorgen i detta fall, varför inte även göra det i andra? Och varför då alls använda sig av denna långa process, när det enda som finns kvar blir en detaljplan med bestämmelser som mer eller mindre är utformade efter dåligt förankrade estetiska preferenser? Kunde man inte nöja sig med att säkerställa sådana saker som markanvändning och dagsljustillgång på tomter och allmänna platser i detaljplaneprocessen och spara det estetiska till bygg- och bygglovsprocesserna? Det skulle spara otaliga tjänstemannatimmar. Kanske skulle det också oftare sluta i att den som säger sig vilja bygga ett hus också verkligen gör det.

(1) Dan Hallemar, Det nya Stockholmsmanifestet, i arkitekturs blogg

(2) Stockholms centralstation; dess historiska utveckling och ombyggnad under åren 1925 - 1927, utgiven av Kungliga järnvägsstyrelsen 1927. s 14f 
(3) Stockholms Stadshus i Wikipedia
(4) Hötorgsskraporna i Wikipedia

(5) Stockholm Globe Arenas, informationsskrift utgiven av Stockholm Globe Arenas
(6)  Samarbetsavtal avseende utveckling av Orgelpipan 6, Stockholm den 26 mars 2010. Antagen av exploateringsnämnden den 5/5-12.
(7) www.jernhusen.se/Om-Jernhusen/
(8) Planbeskrivning, detaljplan för del av Vasastaden 1:16 m m, Stadsbyggnadskontoret, Stockholms stad, s9.
(9) Markanvisning för kommersiellt ändamål inom fastigheten Vasastaden 1:16, exploateringsnämnden och exploateringskontoret 2009-11-19
(10) Kritiserade skyskrapor i Hagastaden kan bli lägre, Anders Sundström på Dn.se, 11-05-25.
(11) Tors torn skrotas - för nytt skrytbygge, Anders Sundström på Dn.se, 12-06-05.
(12) ibid. 

Fotografier av författaren.

Arkitekturs debutpris 2011

Studio Furillen av AQ arkitekter/Andreas Forsberg har belönats med arkitekturs debutpris 2011. I juryns motivering heter det att byggnaden är en "framsynt hybrid mellan studio, galleri och fritidshus för en konstmecenat. Ett hus som har en detaljskärpa som få arkitekter levererar under sin livstid."

Byggnaden innehåller verkligen en del fina grepp. Som det avvisande förhållandet till tomten och den omgivande naturen med upphöjda fasader och nedgrävt atrium. Som ett kraftfullt, geometriskt formspråk på temat roterad kvadrat (även om detta inte i andra fall tycks kunna rädda en byggnad från rivning). Som de för arkitekter så fascinerande mekaniska detaljerna – som exempelvis ett hissbart gårdsbjälklag. Som exklusiva material och en reducerande approach till dessa. Som ett friliggande läge, som låter byggnaden bli till ett välavgränsat objekt.

Det intressanta är att alla dessa karaktäristika är stämmer lika väl in på en annan byggnad, nämligen Villa Spies av Staffan Berglund från 1969, som förskonats från glömska tack vare Mikael Askergrens bok och artiklar. Även här finner vi kraftfullt geometriskt formspråk, nu i form av cirklar och cirkelsegment, som leder till ett avvisande förhållningssätt till tomten och naturen. Även här finner vi mekaniska detaljer som en matplats som, även den, kan hissas mellan våningsplanen. Även här finner vi ett reducerat antal exklusiva, experimentella material som armerat fiberglas och rå betong. Och även Villa Spies har ett friliggande läge som gör byggnaden till ett välavgränsat objekt.

Problemet är nu förstås inte att Studio Furillen är rotad i en modernistisk tradition. Problemet är att den blir prisbelönt i enlighet med denna. Huset är säkert en utmärkt lösning på den arkitektoniska uppgiften. Men uppgiften har dessvärre ganska lite att göra med de största utmaningarna som arkitekturen står inför i dag. Och Arkitekturs debutpris ska väl förhoppningsvis vara ett pris i arkitektur och inte i byggnadskonst.

Då hade exempelvis taklägenheterna i kv Båtsmannen Större 17 av Paula Lycken och Ylva Berglund varit en värdigare vinnare. Tillbyggnaden är ett utropstecken i den aktuella bevarandedebatten genom att utgöra ett exempel på ett hårddraget förhållningssätt till en kulturmiljövårdsmässigt delikat uppgift. Den angriper också miljöfrågan genom att visa hur tätheten kan ökas i en redan högexploaterad stadsmiljö. Och den är ett exempel på en gestaltningsmässigt hög ambitionsnivå i ett läge med ekonomiska förutsättningar som sällan genererar något liknande i fråga om arkitektur. Vad gör det då om resultatet kanske inte har samma "detaljskärpa" som i Studio Furillen?

Arkitektur lyckades tydligen aldrig publicera Villa Spies i något nummer när det begav sig. Men nu har byggnaden äntligen, om än indirekt, fått upprättelse. Förhoppningsvis har nu inte fel projekt fått pris enbart tack vare att juryn varit rädd för att ett liknande misstag återigen skulle begås.

Kv Plankan, Stockholm

bild från stadsbyggnadskontoret

För att undersöka hur mycket de föreslagna tillbyggnaderna påverkar gården så gjorde jag en liten solstudiefilm. Den visar plankan efter och före ombyggnad vid vår- och höstdagjämning, alltså 20 mar /23 sept i år. Det man åtminstone kan konstatera är att om man bygger det runda huset på gården så försvinner solen mer eller mindre helt och hållet på vinterhalvåret. Solstudien är exakt, klockslagen visas nere i högra hörnet.


© författaren

Frågan är vem som vinner vad på den föreslagna tillbyggnaden.

Svenska bostäder vinner förstås på att bygga i ett så centralt läge, och nuförtiden ska ju offentliga bolag som bekant drivas med vinst. De nuvarande hyresgästerna gör det inte - eftersatt underhåll måste ju ändå åtgärdas samtidigt som solförhållandena försämras avsevärt, särskilt för de som har sitt söderläge mot gården och alltså får all sin sol täckt av det nya huset. Allmänheten gör det inte heller eftersom det som idag fungerar som park blir till ett par skuggiga och små gårdar. Det har inte heller planerats in några nya lokaler som skulle kunna bidra till stadslivet.

Förslaget påminner lite om gubbensringen i St Eriksområdet. Inte precis en plats man väljer om man vill spela fotboll, leka med barnen eller ha picknick. Det blir helt enkelt för tryckande med nyfikna lägenhetsinnehavare och brist på förbipasserande.

Det intressanta med förslaget är att det pekar på en otydlighet i planeringen av stora delar av Stockholm. Juridiskt sett är Plankans innergård inte en park utan en fastighet (till skillnad från i fallet gubbengsringen). Samtidigt är Plankan byggd och förvaltad av ett av staden ägt bolag för att kunna nyttjas av allmänheten, vilket bl.a. visar sig i att gångstråket mellan Hornstull (via Högalidskyrkan) och brännkyrkagatan går genom innergården.

På så vis påminner problematiken i Plankan om den i våra yttre stadsdelar. "Hus i park" har här blivit "Hus på i till stor del obebyggd fastighet" i exploatörens ögon. Och exploatören är i det här fallet Stockholms Stad, som också kommer att klubba igenom planen. Detta är ett demokratiproblem. Om jag hade varit med när det begav sig på 60- och 70-talen så hade jag känt mig lurad nu.

Men varför då en ring i en fyrkant?

Funktionellt sett är den föreslagna utformningen helt omotiverad. Solstudien ovan visar hur bedrövliga solförhållandena blir på de tre nya gårdarna. Statiskt sett blir det antagligen oerhört svårt att ta ner tyngderna från det nya huset i de befintliga pelarna i garaget, och om detta inte lyckas blir det problematiskt att lösa parkeringen effektivt med nya pelarlägen som bär upp runda formen.

Nej, denna barocka lek med enkla geometrier har antagligen sitt ursprung i någon stadsplanerares överdrivna vilja till form - vilket visar sig om möjligt ännu tydligare i den elliptiska markplaneringen.

Om man nu ska bygga på Plankans innergård vore det självklara snarare att bygga två smala hus på vardera sidan om parkvägen. Resultatet skulle då bli två fortfarande rätt så stora gårdar. Brännkyrkagatan skulle kunna förlängas in på gården och nya lokaler skapas i bottenvåningen. På så vis skulle allmänheten få ta del i vad som än skulle försiggå i lokalerna. Samtidigt skulle de nya husen skydda gårdarna mot vandalism och skräniga nattvandrare. Och barnfamiljerna i Plankan skulle lättare kunna lämna leksaker och barn ute eftersom gårdarna nu skulle vara - privata.

Jag har undvikit att skriva om om jag tycker att förslaget till tillbyggnad av Plankan är fint eller fult. Men stilmässigt sett är det ungefär lika pietetsfullt som en glasad kontorsvåning skulle vara på slottet. Sedan kan man tycka vad man vill om ett sådant övergrepp.

länkar:
stadsbyggnadskontoret
dn
yimby