Genomgående fastigheter

Kommunerna har ju som bekant planmonopol i Sverige, men man går ändå ofta byggherrarna till mötes när man ska sälja ut sin mark:

Å ena sidan vill många byggherrar uppföra stora hus för att effektivisera byggande eller förvaltning, eller för att maximera den sälj- eller uthyrbara ytan. Resultatet blir byggnader som dominerar stadsbilden och som ofta upplevs som monotona.

Å andra sidan så vill många planerare begränsa storleken på husen för att skapa variation i bebyggelsen och en skala som påminner om äldre tiders stadsstrukturer. För att uppnå detta kan byggherrarna tvingas anpassa sig efter planerarnas stadsbyggnadsmässiga eller estetiska preferenser, vilket kan fördyra byggnadsprocessen.

Resultatet blir ofta en kompromiss: Stora byggnadskomplex som varieras enbart med estetiska medel. I värsta fall blir även gatorna homogena i fråga om innehåll och struktur; om det ligger tio fastigheter längs en gata så är ju det stor chans att det flyttar in exempelvis en bar eller ett dagis i någon av dem, men finns det bara en enda gigantisk fastighet längs gatan så kan dess ägare enkelt tacka nej till sådana verksamheter. Varken dagis eller barer är ju som bekant populära hyresgäster hos bostadsrättsföreningar.

Men det finns förstås olika sätt att få till stora tomter i en stadsväv. Ett sätt vore att skapa extra djupa kvarter. På så vis får det plats flera gårdshus på varje adress. Större delen av Berlin planerades på detta sätt, som förstås är ytterst effektivt i fråga om hur mycket gata man måste bygga per lägenhet. Ofta förlades offentliga byggnader till kvarterens mitt, där marken var billigare.

Ett annat sätt som förekommer här och var bland annat i Stockholm är emellertid att skapa genomgående tomter, som alltså vetter mot två olika gator på varsin sida om kvarteret, ofta en huvudgata och en bakgata. Detta gör att fastigheten trots sin storlek inte behöver ta så mycket av huvudgatan i anspråk, samtidigt som mindre fastigheter som inte är genomgående kan ligga vägg i vägg, med adresser mot vardera gatan.

Dessa genomgående fastigheter finns på flera ställen i den gamla stadsstrukturen Stockholm. Ofta har man slagit samman två fastigheter när man rivit husen på dem. Detta har många fördelar: Inlastning och garageinfart kan ske från bakgatan, gården kan byggas över så att en stor lokal ryms i gatuplanet, det blir lättare att lösa in parkeringsplatser i källaren.

Resultatet blir effektiva strukturer som passar väl in i en tät kvartersstad, och som förenar de stora fastigheternas ekonomiska fördelar med de små byggnadernas estetiska.
 
Några exempel från Stockholm:


Buketten 8
Genomgående fastighet på Södermalm. De äldre grannhusens fastigheter är också genomgående, så mycket talar för att kvarterets fastigheter var det från början.


Fasad mot Folkungagatan. Fasaden hade blivit dominerande om den varit dubbelt så lång.


Folkungagatan mot väster.


Folkungagatan mot öster


Fasad mot Tjärhovsgatan; bakgata med inlastning


Systembolaget, stor butik mot huvudgatan


Nebulosan 22-23
Fastigheten är inte genomgående, men det två husen byggdes samtidigt och med gemensam gård.


Dalagatan


Västmannagatan


Barnhuset 26 
Dansens hus, ritat av Sven Markelius, är kanske den genomgående fastighetens apoteos, med konferensanläggning, hörsalar och scen staplade på varandra i kvarterets inre. På things i would have... kan man läsa mer m detta hus.


Dansens hus sett från Norra Bantorget
 

Dansens hus sett från Wallingatan
 
 
Dansens hus sett från grannfastighetens gård

Tomas Örn och jag inkorporerade idén om genomgående kvarter i stadsväven i Campus möter staden, ett bidrag till den allmänna tävlingen om Vallastaden, Linköping. 

Alla bilder är tagna av författaren

Slutet kvarter sluter cirkeln

Lamellhuset har nu äntligen slutat slingra sig och bitit sig själva i svansen. Ett resultat av detta är det nybyggda huset åt bostadsrättsföreningen Eriksbergsterrassen i Göteborg, ritat av Malmström Edström arkitekter i en stadsplan av Södergruppen. Huset har uppmärksammats i en artikel i tidningen Arkitektur nummer 2 i år, och nominerats till Bostadspriset 2009. Med sin O-form påminner kvarteret förstås rent geometriskt om förmodernistisk kvartersbebyggelse. Men det finns även vissa skillnader.

En är att hela kvarteret består av en enda byggnad. Promenerar man ett varv runt det får man alltså se cirka 200 meter likadan fasad. Detta stadsplanegrepp måste nog ses som ett tillmötesgående av ett modernt (eller kanske till och med modernistiskt?) byggnadssätt. Är detta en konsekvens av såväl byggherrens krav på att bygga ett stort hus för att öka lönsamheten, som myndigheternas tillmötesgående av dessa krav, samt att stadsplanen har fått "kvarter med knappa mått", som Christer Malmström uttrycker det? (Arkitektur 2/10, s. 26). Som så ofta idag har myndigheter och planarkitekter alltså valt att inte använda fastighetsindelning av kvarteren som ett instrument för att variera bebyggelsen inom kvarteret. I det här fallet har det lett till den underliga konsekvensen att två av gatorna längs kvarteret är mer eller mindre onödiga för det här huset, eftersom det bara finns två entréer till huset. Dessa leder till den gård som man når ingångarna till lägenheterna från.

Lek nu med tanken på fler likadana kvarter bredvid varandra. Det faktum att det inte finns något annat än bostäder i dem skulle förstås leda till att ytterligare byggnader skulle behövas, där man kan finna shopping och service. Kanske ett litet centrum med en mataffär och en biograf som ett komplement till stormarknaden. Och vem kommer vilja gå på en gata där det enda man ser i husen är lägenheter och åter lägenheter? Och att det kommer förbli så har arkitekten sett till genom att orientera entréerna mot gården. Alltså skulle man kunna skippa den gatumark som bara används som transportsträcka och plantera gräs eller något annat trevligt där. Den ena entrén skulle t.o.m. kunna leda rakt ut i en park! Och gator runt hela huset skulle ju inte heller behövas eftersom man kan ta sig till och från garaget med sin bil.

På det hela taget påminner alltså detta försök snarare den sortens stadsplanering som till exempel Skarpnäck är ett uttryck för här i Stockholm. Bygget lanseras också under parollen "Ljus, grönska och lugn" av byggherren, som har lyckats sälja alla lägenheter utom en (se Riksbyggens hemsida).

Peter Erséus, som recenserar projektet i Arkitektur (och vars kontor även ritat stadsplanen) tycker att det är ett "lyckosamt grepp" att orientera entréerna mot gården. Vidare tycker han att "småskaligheten" är en kvalitet i stadsstrukturen. (Arkitektur 2/10, s. 31). Den stora byggnadsvolymen och dess avsaknad av interaktion med omgivningen får mig att vara av en annan uppfattning.

Alla bilder © författaren 2011

Länkar:
Malmström Edström
Erséus Arkitekter
Sveriges arkitekters nominering till bostadspriset 2009
Eriksbergsterrassen hos Riksbyggen
Tyvärr är artikeln i Arkitektur inte tillgänglig på internet.