Om arkitektonisk kvalitet

Carl Johan de Geer pratade om konstnärlig kvalitet i ”God morgon världen” i går morse (10 jan 2016):

"Många tror på kvalitet inom kulturen. Inte jag. Det finns inga absoluta värden där. Pippi var ett dåligt koncept 1944 för att bara två år senare […] bli bra igen. I många år var Pippi bra i stora delar av världen […] och nu i vår tid börjar Pippi bli dåligt igen”

”Det är förstås hotfullt för hela kulturlivets organisation att säga detta. Att konst, litteratur, teater, film, dans och alla andra genrer är bortom begreppen bra och dåligt. Men jag påstår det och saboterar då för alla förläggare, elektorer, stipendiekommittéer, jurygrupper, museiintendenter, de som tar in elever på konstnärliga utbildningar, kulturministrar, alla de som måste ha kvalitetsbegrepp på sin agenda. För vad kan sägas vara kvalitet när vad som helst kan förkastas?” 

De Geer har förstås rätt. Inom kulturen är det inte någon skillnad på å ena sidan tycke och smak och å andra sidan det vi kallar ”kvalitet”. Men gäller detta även för arkitektur? Ja åtminstone för en byggnads estetiska egenskaper (om det något slarviga uttryckssättet ursäktas), som förstås inte klarar sig helskinnade från rakkniven i de Geers kåseri. Men finns det andra egenskaper hos arkitektur som inte är ”bortom begreppen bra och dåligt”, som han så träffsäkert uttrycker det? Vi testar:

Är det dåligt om man slår i huvudet i en dörrpost trots att man inte är särskilt lång? Är det dåligt om ett sovrum inte har några fönster? Är det dåligt om en fyrrummare endast har en toalett, som Mikael Askergren låter påskina i Det nya Lort-Sverige? Och kommer dessa saker då alltid att vara dåliga, eller kommer vi att vilja sova i fönsterlösa rum i framtiden, vara vana vid att ducka i dörröppningarna eller inte ha några problem med att vänta i timmar på att tonårsbarnet duschar i det enda badrummet?

Okej, vi testar att gå med på att ett sådant arkitektoniskt-prosaiskt kvalitetsbegrepp är tillämpbart – med andra ord att ”arkitektonisk kvalitet” alltid kan översättas med något i stil med ”ändamålsenlig” eller ”praktisk”. Detta hjälper oss att tolka vad som menas med följande dunkla mening i Stockholms stads Arkitektur Stockholm från 2014:

”Införlivande av ny arkitektur av hög kvalitet speglar och kontrasterar stadens karaktär och bidrar till att höja dess upplevelsevärden och avläsbara tidsdjup” (s 2.) 

Och även om vi kanske inte riktigt blir klokare av hur exempelvis låga dörrtrösklar bidrar till ”avläsbara tidsdjup”, så får vi i alla fall hjälp med att förstå staden när den senare beskriver hur vi ska tänka när vi vill bygga nytt i Stockholms innerstad:

”Endast projekt av stort allmänt intresse som uppvisar särskilt hög arkitektonisk kvalitet […], kan prövas här med fokus på förbättrad helhetsverkan och omgivande stadsmiljö.” (s 38)

Byggnaderna ska alltså inte bara vara praktiska, de ska alltså vara särskilt praktiska. Vi börjar också förstå varför vi ska ha en statsarkitekt enligt Christer Larsson, författare till Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (2015)

”Befattningen riksarkitekt skapas inom Statens fastighetsverk som bedöms vara en lämplig myndighet för detta. Fastighetsverket föreslås få ett särskilt ansvar för att utveckla samverkan kring arkitektonisk kvalitet i statligt byggande och fastighetsförvaltning.” (s 153)

Christer Larsson menar helt enkelt att man måste samverka för att statliga byggnader ska bli ändamålsenliga. Det blir också tydligt vad EU menar i sin policyskrift LEIPZIG CHARTER on Sustainable European Cities från 2007, i vilken man hävdar att:

”The quality of public spaces, urban man-made landscapes and architecture and urban development play an important role in the living conditions of urban populations.” (s 3)

EU vill här betona att det är olyckligt om gatstenarna är så ojämna att man snubblar på dem, osv.

Vi behöver en de Geer för att lyckas ringa in det otydliga i arkitekturkvalitetsbegreppet. Men vårt nya kvalitetsbegrepp, som nu rensats på frågetecken, går fortfarande att tillämpa på våra myndighetsskrifter.

De Geers ”Jag vet, det är förvirrande att allting flyter” behöver tack och lov inte gälla för arkitekturen.



Carl Johan de Geers, kåseri: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6339276 

Mikael Askergren, Det nya Lort-Sverige (2013): http://www.askergren.com/lortsverige.html
 
Stockholms Stad, Arkitektur Stockholm (2014): http://www.stockholm.se/arkitekturstockholm
 
Christer Larsson, Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (2015) http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2015/10/sou-201588/
 
EU, LEIPZIG CHARTER on Sustainable European Cities (2007): http://www.espon-usespon.eu/library,leipzig-charter-on-sustainable-european-cities

Tveksamma byggen på webben

Hur kan det ha blivit så här, när arkitekter är experter på interaktiv design – om än i fysisk form – som man enkelt ska kunna navigera sig fram igenom? En samverkan mellan estetik och funktionalitet är vad de ska ha koll på bättre än de fl esta. Vad säger arkitekten själv? Bodi Karlman på 2BK Arkitektur i Stockholm ser flera kombinerade anledningar.
 
– Arkitekter är mångsysslare, så de är nog ofta ganska besvärliga som beställare av hemsidor, om de inte gör dem själva. De vill vara med och påverka, samtidigt som de inte riktigt har koll på sånt. Det skulle kunna vara en förklaring till exempelvis alla flashsidor. Hemsidor kan också vara gamla eftersom det inte fi nns så starka ekonomiska incitament för att strukturera om dem; de flesta ser nog inte hemsidan som det viktigaste sättet att skaff a uppdrag på; det sker ofta genom upphandlingar, tävlingar, renommé och kontakter.

Tendensen att vara för abstrakt på webben tror Bodi är länkat till branschens självbild.
 
– Den grejen är inte bara ett problem med hemsidor utan även med viss arkitektur; det kan finnas en kultur där det ses ned på det enkla och tydliga. Fast det gäller förstås fl era skrån; man använder sig av svåra begrepp för att visa sin tillhörighet. Svenska arkitekter visar detta tydligt genom att uttala ”arkitektur” på ett annat sätt än de flesta andra i landet.

[---]

Ett genomgående drag på många firade arkitekters hemsidor är en terminologi och ett visuellt språk som framstår som intern, och som därmed talar till andra arkitekter mer än till potentiella kunder. Ett exempel är Japansk-brittiska byrån Ushida Findlay, vars icke-linjära och surrealistiska byggnadsverk i vissa fall skulle tjäna på att förklaras på ett ännu mer förenklande sätt, istället för att  intellektualiseras. Det anknyter till det Bodi Karlman talar om gällande en medveten ”svårhet”. Men också en utspridd benägenhet till inbördes beundran.

Ur Tveksamma byggen på webben av Erik Augustin Palm, i RUM nr 154, sid 112f.