unga får betala parkeringsplatserna

Jag debatterar i ETC Stockholm:

Stockholms parkeringsnorm reglerar hur många parkeringsplatser en byggherre måste bygga på sin tomt för varje ny lägenhet. Det vanliga i dag är 0.7 eller 1.0 platser per lägenhet i innerstaden respektive ytterstaden. Politikerna är dock oense om detta. Miljöpartiet har under flera år motionerat om att siffran ska sänkas till 0.3–0.5. Samtidigt har stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M) uttryckt en vision om att hon ska “kunna hitta en parkeringsplats” – och alltså ha en fortsatt hög parkeringskvot (RUM 10/10).

Inte heller inom stadsförvaltningen verkar man vara överens. I de nya kvarter som planeras i Norra Stationsområdet krävs 0.7 platser per lägenhet. Samtidigt kommer man bara behöva bygga 0.5 i Norra Djurgårdsstaden, som ju ska bli en “miljöstadsdel i världsklass”. Frågan är dock hur drastisk denna sänkning av parkeringskvoten egentligen är med tanke på att det i genomsnitt finns 0.46 bilar per hushåll i Stockholms innerstad (Hushållens bilinnehav, s 17)

Vad man däremot inte tycks diskutera är hur parkeringsnormen är utformad. Problemet är att normen endast tar hänsyn till hur många lägenheter man bygger, och alltså inte till storleken på dem. Konsekvensen av detta blir att byggherren måste ha ett större antal parkeringsplatser på sin tomt om huset innehåller fler och mindre lägenheter istället för färre och större – även om den totala arean är densamma.

Snittkostnaden för en parkeringsplats i garage är cirka 250 000 kronor (Stockholms markkontor). Men att bygga ytterligare en parkeringsplats kan kräva ytterligare ett parkeringsdäck, ramper, schaktningar och så vidare. På så vis kan byggkostnaderna för huset komma att öka drastiskt med antalet parkeringsplatser. Detta leder både till att det byggs färre små lägenheter och till att de som faktiskt byggs blir oproportionerligt dyra.

Att byggherrarna undviker små lägenheter syns bland annat på att det bara finns 32 ettor bland de 813 lägenheter som redovisas i utställningshandlingarna för Norra Stationsområdet. Samtidigt är 58 procent av alla hushåll i Stockholm enpersonshushåll (Svd.se 13/2-09). Bland dessa är andelen utan bil mer än dubbelt så stor som den för tvåpersonshushåll. I större hushåll än så är det ännu ovanligare att man saknar bil (Hushållens bilinnehav, s 17). Därför är det orimligt att man ska behöva bygga lika många parkeringsplatser till en liten lägenhet, som ju oftare innehas av bara en person, som till en stor.

Thomas Niedomysl, docent i kulturgeografi vid Institutet för framtidsstudier, har nyligen beskrivit ungdomars bostadssituation. “För unga som studerar, saknar fast jobb, har låg inkomst och en kort kötid hos bostadsförmedlingen är det extra svårt att hitta en lägenhet. Och ett förstahandskontrakt i nyproduktion har få av dem råd med. Hyrorna ligger på cirka 7 000 kronor i månaden för en normaletta”. Enligt honom är det “ett tillväxtproblem att Stockholm inte kan erbjuda billiga bostäder till unga.” (Dn.se 26/6-11).

Att anpassa parkeringsnormen efter storleken på lägenheterna vore emellertid inget nytt. På 50-talet förordade staten 12 bilplatser per 1 000 kvadratmeter bostadsarea – en siffra som alltså var oberoende av hur många lägenheter som byggdes på denna area (Parkeringsnorm för Landskrona stad, s 29). Och I Örebro tillämpar man ett system som reglerar antalet parkeringsplatser efter vilken slags lägenhet som byggs: 0.25 platser per etta och 0.8 platser per trea i innerstaden (Parkeringsnorm för Örebro kommun, s 1)).

I sin nuvarande utformning är Stockholms parkeringsnorm en av de faktorer som fördyrar och försvårar bostadsbyggande för unga. Som det ser ut i dag är det ungdomarna som får betala för att Regina Kevius, med flera, lätt ska kunna hitta sig en parkeringsplats.