2010-05-31

God modernistisk arkitektur

Ett hus kan fungera bra i staden oavsett sin ålder, sin stil, sin historia och sin arkitektoniska kvalitet. Ändå rivs ofta välfungerande byggnader för att de anses fula och ersätts med andra som kanske är fina men som på grund av olika orsaker kan visa sig bli strukturellt misslyckade. Detta hände förstås gång på gång under 60- och 70-talen när stadskärnorna skulle omdanas i Sverige. Men nu riskerar detsamma hända med modernistiska byggnader. Ett exempel på detta är det nu rivningshotade huset på Klarabergsviadukten, som staden tydligen har gett fastighetsägaren lov att riva på oklara grunder.

Om man ska riva och bygga nytt borde man rikta in sig på de hus och strukturer som inte fungerar. I Stockholm finns det exempelvis massor av byggbar mark i det som i dag kallas för närförorter. Dessa områden förädlas ytterst långsamt, eftersom varken politiker eller tjänstemän är särskilt skickliga på att styra marknadens investeringsvilja dit där den skulle göra mer nytta.

Jag vill hävda att en byggnad, modernistisk eller inte, fungerar väl i staden om den håller för ett betraktande utifrån tre särskilt viktiga synsätt. Gör den det borde den undantas rivning, oavsett vilken stil den är uppförda i:

Byggnadsvolymen
Ett stort hus med plats för mycket innehåll skapar mycket rörelse på gatan utanför. Samtidigt är det inte bra om det tar för mycket gatumark i anspråk; dels leder detta till att innehållet i just detta hus blir för dominerande för gatan, så att husets öppettider eller lokalernas uthyrare kan få för stor inverkan på gatulivet. Huset får förstås inte heller vara så stort att det skuggar omgivningen i onödan eller gör kvarteren onödigt vidsträckta.

Byggnadens möjliga innehåll
Varje hus är förstås segregerade på så vis att det passar olika bra för olika verksamheter. Bostadshus och kontorshus byggs exempelvis med olika våningshöjder. Men en byggnad som kan tillåta olika verksamheter i bottenvåningen interagerar bättre med omgivningens krav. En ny port kanske behöver tas upp för att lokaler ska kunna delas av, eller för att verksamheten sk kunna ändras, osv. Denna flexibilitet kanske ibland även borde få ske på de övre våningarnas bekostnad - husen i Hammarby sjöstad byggdes t.ex. till en början på så sätt att trapphusen till bostäderna skar av lokalerna så att dessa fick en för ensidig storlek.

Gränssnittet mot gatan
Det är bra om det är tydligt hur man kan närma sig och gå in i huset. Detta ska kunna anpassas efter skiftande behov. Det ska kunna vara tillgängligt för alla. Sämre är det om man måste ta sig in i huset från gården, eftersom detta i värsta fall kan avaktivera gatan - en gata utan adresser används enbart till transport. Ännu sämre för stadsmiljön är det om alla brukare måste ta sig in från garaget och alltså aldrig ens beträder gatan.

Men en byggnad kan förstås även vara bra av ett oöverblickbart antal andra anledningar, så dessa synsätt visar med andra ord bara vilka byggnader som faktiskt fungerar väl i staden och inte vilka som inte gör det.

För att återgå till huset på Klarabergsviadukten så tillgodoser det de krav som ställs på byggnader utifrån de ovan nämnda aspekterna. Husvolymen rymmer mycket utan att bli kvävande varken på höjden eller längden. Det innehåller kontor och lokaler, men det skulle inte vara omöjligt att göra om innanmätet t.ex. till bostäder om kontorshyresgästerna skulle svika. Ett flertal entréer, som även är anpassade till rullstolsburna, leder till visserligen små men flexibla lokaler i bottenvåningen - jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett en enda av dessa lokaler stå outhyrd. Alltså borde detta hus sparas, och byggbolagets pengar och stadens resurser läggas på viktigare saker.

Med allt detta vill jag hävda att det går att skilja på modernistisk arkitektur och modernistisk stadsplanering. Detta kan tyckas självklart, men många gör inte denna distinktion när de lite svepande bedömer de senaste cirka hundra årens arkitekturhistoria. Detta visar sig förstås tydligt i att man kan hitta ickemodernistiska byggnader i modernistiska stadsplaner - man kan ha valt att spara äldre element i en stadsstruktur som gjorts om totalt, eller så kan man helt enkelt ha byggt något nytt i ickemodernistisk stil, etc. Men också i att modernistiska hus kan sprängas in i en äldre stadsplan, som i bildexemplen i detta inlägg. Så även om man ogillar modernistisk stadsplanering så behöver man inte ivra för att alla modernistiska hus ska bytas ut.

Länkar:
Skönhetsrådet vill bevara i DN
Yimby vill riva



Klarabergsviadukten, Stockholm



Drottninggatan, Stockholm



Drottninggatan, Stockholm



Kungsgatan, Stockholm



Hantverkargatan, Stockholm



Tegrnérgatan, Stockholm



Hantverkargatan, Stockholm


Alla bilder © författaren

2 kommentarer:

  1. Sagolikt trista hus du har hittat att illustrera artikeln med, men tyvärr är det nog så att det är väldigt skralt med god modernistarkitektur i Stockholm. Det enda som var någorlunda kul är huset på Kungsgatan som lite blygt har klätt ut sig i traditionella kläder, med försiktiga små valvbågar och takfönster, runt fotskrapefönstren.

    SvaraRadera
  2. Hej Herbert. Trista eller inte så är poängen här att modernistisk arkitektur fungerar fint även i gamla stadsplaner, och att det inte var arkitekturen utan stadsplaneringen som det var fel på under modernismen. T.ex. behövde ju inte byggherrarna ta ansvar gentemot omgivningen genom att bygga lokaler i bottenvåningarna, vilket det fortfarande slarvas med i stadsplaneringen. Själv är jag hemskt förtjust i alla dessa hus, utom möjligen de på Hantverkargatan.

    SvaraRadera